Igår kom den - pappret fägades rött samtidigt som allt hopp rann iväg för oss.

Vi trodde ju så starkt på denna gången. Ostimulerad och med massor av symptom. Vår frysboll skulle ju bli till ett barn som vi skulle få älska över allt i världen. Men hela drömmen bara krossades - igen.

Och i en hektisk helg där vi inte kan få vara krossade tillsammans. A måste jobba och även om jag åker till honom så kan jag inte få prata med honom med allt folk runt om honom och i den stressen.

Igår bara grät jag, jag grät , var ute och gick, grät, och grät lite till. Tills min vän U kom med vin till mig och fina presenter från hans affär. Vad glad att jag har en sån vän som vet hur man ska ta hand om en annan vän som är nere. Jag orkade tom laga middag till honom och vi satt uppe till klockan ett och han fick mig att skratta flera gånger mitt i detta elände. Fick mig att andas ut.

Under dagen ringde jag till Carlanderska och planerade för nytt plock, nya sprutor och ny insättning. Trots att min testdag inte är förrens imorgon.
Jag testade ju på morgonen redan innan min mens kom och det var ju tvärnegativt. Göteborg är också ganska säkra på att det inte blev någon graviditiet denna gången heller. Trots det ska jag testa imorgon. Sedan ska jag ringa så att jag får veta vilken dag jag ska börja ta sprutorna - men det bli söndag eller måndag.

Receptet skrevs ut till mig och är ju inte det lättaste läkemedlet att få tag på heller. Efter att mellan tårarna ringt runt till halva stadens apotek fick jag tag på två så jag fick köra i illfart in till stan och hämta ut dessa igår.

Jag undrar hur man orkar? Hur man tar igen sig gång på gång? Idag har varit samma visa - jag har bara gråtit efter att U åkte i morse, och sovit några timmar, och gråtit. Det är en sån stor förlust och en sån känslomässig berg och dalbana. Två gånger i rad som jag inte ens fått plus. Varför vill de inte fästa? Vad gör jag för fel?

På måndag ska jag börja ett nytt jobb - jag önskar så att jag kunde fått en veckas ledigt för att komma på fötter. För jag vet inte hur jag ska orka. Känner mig helt slut i kroppen och vill bara krypa ner i ett hörn och gömma mig. Jag orkar inte ta mig till nya uppgifter. Nya människor. Och hitta min plats. Jag vill bara vara ifred. Få sörja att jag förlorat ännu ett barn, få ta till mig att vi ska göra ett försök till ett nytt. Men det går ju inte när det är första dagen på det nya på måndag. Och min förra chef visste om att jag behövde vara ledig med kort varsel och varför - men ska jag behöva berätta det för någon ny. Vem vill anställa en person som försöker skaffa barn?
Möjligvis min förra chef som var i samma sits.

 

 

 

 

När är det vår tur? Hur länge ska vi orka tillsammans? Vi slits ju isär mer och mer för varje gång.